kenyatankar

Dag 3

Denna dag skulle vi anpassa oss till höjden och hade sovmorgon till 9.30, 10.30 påbörjade vi en liten vandring uppför en höjd så vi skulle känna av höjdskillnaden som vi minst skulle vänta oss inför natten. Vägen var brant och hal så det tog ca 2 timmar att ta oss upp, där hade vi en magnifik utsikt och lärare Göran filmade lite inför filmen han nu i efterhand har satt ihop (vi hade filmvisning i tisdags och det var väldigt mysigt).

Flera var så sjuka denna dag att de inte tog sig uppför höjden. Vi gick sedan ner på 1.5h och då sov vi lite i solen, lagade mat och sedan hade vi möte inför natten. Vi skulle vänta oss kämpiga timmar, en underbar upplevelse och det var dags att skriva upp sig i vilken grupp man ville gå uppför toppen med. Jag valde grupp 2(medel), uppstigning kl 01.45 och avgång kl 02.45.

Natt mellan dag 3 och dag 4

Nu var det äntligen dags, timmarna vi pratat om under hela året låg rätt framför oss. Jag hade inte sovit någonting och började klä på mig redan när grupp 1 skulle gå upp; 2 långkalsonger, fleecebyxor och vindtäta regnbyxor, underställströja, t-shirt, tjocktröja, fleece, vindtät regnjacka, halsduk, vantar och mössa.

Vi lagade gröt på trangiaköken vi hade lämnat framme på bordet som alla sorkar regelbundet kröp runt likt inne i våra rum där sängarna befann sig.

Vi träffades 02.40 utanför byggnaden under skenet av fullmånen med våra 8 guider, det var två lärare, Olle och Johannes samt ca 13 elever. Vi började lunka uppför mot toppen, en liten bit bort kunde vi se skenet av pannlampor och våra kamrater som hade kommit iväg ca 40 min tidigare. Det blev väldigt varmt och vid första pausen tog jag av mig fleecen. Anna Westerlund var så dålig att hon inte kunde försöka, men vi knatade för henne också. Även Felix och Rickard var i grupp två, vi gick efter ett litet tag om grupp 1, några av dem anslöt sig till oss och det började blåsa mer och mer.

Lite senare gick grupp 3 om oss och några av våra anslöt sig till dem. Kylan likt blåsten blev mer påtaglig ju längre vi knatade och efter några timmars vandring fick vi lite panik att det gick så långsamt – vi ville ju upp till toppen och därifrån hinna se soluppgången!

Många blev ordentligt trötta men de knatade på, jag hade inte några problem utöver när vi stannade och jag då blev lite kylig om fingertopparna. Det började ljusna och vi kunde släcka pannlamporna, vi hörde vrål från toppen och förstod att de första från grupp 3 hade bestigt Point Lenana på 4985 meter över havet.

Stefano började bli riktigt dålig och föll i våra famnar varje gång vi stannade, vi gav honom Dextrosol och hällde i honom vatten. Felix och en bärare var väldigt hjälpsamma och i princip släpande/puttade på honom upp den sista biten på kanske en halvtimme?

Väl uppe på toppen var lyckoruset konstant och alla skrek och kramade om varandra och stolpen med skylten om höjden och den kenyanska flaggan på. Jag kände visserligen inte att jag själv hade gjort en sådan oerhört stor bedrift att ta mig upp men jag kände ändå att det var en, ursäkta ordvalet jävligt häftig upplevelse. Soluppgången var nog den finaste i mitt liv och en bit borta nedanför oss såg vi vita fluffiga moln.

Solnedgången och de fluffiga vita molnen

Fotograferna Hanna och Ebba

En del stackare kom efter solens uppgång uppför toppen, släpandes efter en varsin bärare. Många fick kämpa för att komma ut till toppen – men jag tror att alla tyckte att det var värt det!

Elever, bärare och lärare

Tyvärr hade min kamera dött när vi kom upp till toppen men jag ska sno lite bilder från några andra och alla bilder i detta inlägg utom en är som sagt tagna från Hanna Crowén.

Stefano blev buren på en mans axlar hela vägen ned från toppen då han var så dålig (antagligen pga förfrusning och höjden) Väl nere igen vilade jag och de som kom ner i mitt tempo ca 2 timmar, sedan var det bara att knata tillbaka till Old Moses, sträckan som på ditvägen hade tagit 10h men denna gång ca 5-6h. Mellan de två campen blev Stefano buren på en bår, boardingföräldern Alex och Felix var de tappra svenskarna tillsammans med ett antal bärare som de av och till bar båren tillsammans med. Jag hade då varit vaken i över 24h och hade knatat ofantligt många timmar under det dygnet och jag kan inte direkt säga att jag inte såg fram emot en god natts sömn. Från Old Moses fick vi skjuts till en lodge där vi sov över natten, vi hade dock iskallt i vår stuga och sov inte många timmar den natten heller.

Stefano på båren med bärare och Felix

På morgonen efter åkte vi till skolan och sömnbristen känns fortfarande av idag och det känns totalt overkligt att jag varit med om något jag kommer komma ihåg i resten av mitt liv.