Mzungo
Mzungo
Idag var en dag som pekade tydligt på att skillnaden I hudfärg fortfarande spelar en stor roll här I landet. Under matatufärden till Mogotio i morse påpekade Nazia som jobbar med oss denna vecka att en kille två rader framför oss tog kort på mig och Manon med sin mobiltelefon. Jag höll upp min sjal framför ansiktet och han verkade fatta vinken, han tog några kort ut genom fönstret, antagligen i ett försök att få oss att tro att han inte tog kort på oss. Han klev av några minuter senare och så var det inte mer med det.
Mitt på dagen gick jag och Manon till en liten butik där vi brukar kopiera utskrifter, just när vi klev in kom en man efter oss in i butiken och började prata med oss. Han var märkbart full och stank alkohol, samtidigt som vi bad om att få totalt 70 olika kopior, så jag insåg att vi skulle behöva stå ut med honom ett tag. Han babblade på om att han anade att vi jobbade för Dandelion och han visste att organisationen köpt mark i närheten av Kabarak. Han berättade att han hade jobbat för en som oss, en vit, i sex år, så det var ingen stor deal för honom att prata med oss. Vilket det ju uppenbarligen var. Han blev närgången och la armen om mig upprepade gånger, så jag till slut fick ryta ifrån. Han berättade att hans fru var en doktor, men rättade sig sedan och sa att hon var en sjuksköterska, och sa att han ville att vi skulle anställa henne. När jag berättade att det inte var upp till oss skrattade han bara. ”I'm black and you're white, you've got the power”, sa han. Vi försökte förklara att det inte fungerar så och att det bara är en färg.
Jag bad kvinnan bakom disken att skriva ett kvitto under tiden kopiatorn jobbade, för att skynda på det hela. Hon märkte att vi var trötta på honom och försvarade honom genom att säga ”he's not a bad man”, ”well he's disturbing us, so please write that receipt so we can leave”. Hon frågade om hon kunde lägga till kostnaden för kuvertet hon lagt kopiorna i, ”no, we don't need an envelope” sa jag tröttsamt. Vi lämnade mannen och butiken och gick tillbaka till vårt lilla kontor.
Väl där var två av barnen som bor i samma byggnad som kontoret ligger i, pigga på att leka med mzungos. De sprang in och ut ur kontoret och skrattade högljutt varje gång de ”såg oss på nytt”, än mer när de efter några rundor sprang fram hela vägen till oss och touchade våra knän. Och oj vad de skrattade när vi sträckte oss efter dem. Ibland är det mer underhållande att behandlas efter sin hudfärg än andra gånger.
Bilderna är ifrån när jag och Erik besökte samma butik för några veckor sedan.
Kerichomannen
Under hela min tid här har jag haft svårt med kommunikationen, Internet har varit en bristvara och täckningen på farmen där jag bor är allt annat än optimal. Sms-kontakten med just mamma har varit det mest opålitliga. Många gånger har sms:en inte nått mamma utan de har liksom ”försvunnit” på vägen, men ibland har vi kunnat haft en kort smärtfri sms-konversation. Prefixet för svenska telefonnummer ligger i hennes kontakt i min telefon. Häromdagen skickade jag ett sms till kontakten ”Mamma”, strax därpå ringer kontakten upp så jag svarar ”Hej mamma” varpå jag hör en mansröst prata engelska. Gissa om jag blev paff. Han förklarade att han hade fått ett sms han inte förstod, jag försökte förklara att det inte var ämnat honom. Lite senare ringer jag upp exakt samma kontakt och på andra sidan linjen svarar mamma. Så jäkla tokigt.
I morse sms:ade jag ”Mamma” och nästa gång jag kollar på telefonen så hade jag ett missat samtal från nämnda kontakt, så jag skickar ett till sms och blir sedan uppringd igen av kontakten. Återigen så var det mannen från Kericho och nu ville han verkligen veta vad jag skriver till honom, jag försökte få honom att förstå att jag bara vill få tag på min mamma i Sverige men något går snett när sms:en når honom. Trots detta är han intresserad av vad jag gör i Kenya, var jag är, vilket projekt jag jobbar med osv osv. Självklart svarar jag restriktivt. Ändå försöker han få till att vi ska träffas i helgen, jag svarar att det skulle bli svårt och meddelar att jag behöver lägga på.
Under dagen har han skickat följande sms till mig:
9.39AM ”Please I would like to meet you on Sunday.”
9.39AM ”Can we please meet on Sunday miss? Please! Please! Please!.”
12.54AM ”Hae, am still waiting for the reply”
Här svarar jag kort att jag åker till Sverige imorgon. Han frågar när jag kommer tillbaka och efter min Facebook-kontakt, jag svarar honom att jag inte har Facebook. Jag hoppas jag inte hör ifrån honom mer.
Under mitt år i Nairobi lyckades jag dra på mig några andra efterhängsna typer så jag har inte gett ut mitt nummer till män som frågat efter det den här sommaren. Men ändå lyckades jag dra på mig en, genom mina oskyldiga försök att få tag i min mamma...:)
Ett kravlöst möte som övergick i många missade samtal
För en gångs skull hade jag ett kravlöst möte med några kenyaner här, tyvärr är det ofta jag känner att jag förväntas ge tillbaka om jag har fått ”smaka på” deras fattigdom. Jag var så glad över mitt möte med Robert och Sandra hela eftermiddagen.
Dessvärre har Sandra ringt och sms:at mig hela helgen. När jag är på hemma på farmen har jag sällan telefonen på mig så när jag i fredags kväll gick till mitt rum såg jag att jag hade fyra missade samtal och två sms från Sandra. I ungefär samma takt har det fortsatt sedan dess, jag meddelade när vi ”bytte kontakt” (väldigt vanligt att man gör här – dock var hon nog den första jag faktiskt gav mitt nummer till) att jag sällan bär telefonen på mig. Men jag antar att det inte ursäktar att jag aldrig har svarat när hon ringt, även när jag hört telefonen ringa. Jag vet bara inte vad jag ska säga till henne. Jag har svarat på kanske tre eller fyra sms i alla fall..-
En vagina, fiskkrokar och HIV-test
Idag besökte vi företaget Gone fishing som har ett kontrakt med Dandelion som löper över ett halvår och innebär att organisationen ska komma och hålla i trainings inom olika ämnen. Idag var första tillfället och ämnet var HIV. Arbetarna vi träffade antingen tillverkade eller paketerade krokar och deras lön är provisionsbaserad så de arbetade samtidigt som Wendo mfl pratade inför och med dem. Wendo och Shamim från Dandelion besvarade frågor tillsammans med Kefa som själv är HIV-drabbad och Grace, de spelade även upp en sketch och pratade om olika rykten och sanningar om HIV och aids.
Vi slog även upp ett tält där en sjuksköterska testade de som ville för HIV och delade ut kondomer. En ytterligare sjuksköterska testade kvinnor för livmoderhalscancer och redogjorde för olika preventivmedel. Livmoderhalscancer är tydligen mer vanligt att drabbas av om man har HIV. Wendo uppmanade mig och den franska volontären Manon att delta i båda dessa services. Manon såg bla när en kvinna fick en p-stav insatt i armen och vi både testade arbetare för HIV. Det var med en stor lättnad varje gång teststickan enbart visade ett streck och personen fick beskedet att den var HIV-negativ. Alla vi testade var negativa, till allas lättnad. Jag hade nog försökt sjunka under jorden om personen jag var med i tältet fick beskedet att denna var HIV-positiv.
När jag satt med hos sjuksköterskan som testade för livmoderhalscancer fick jag för första gången se en vagina från that point of view. Jag hade lite svårt att förstå fackengelskan och alla termer kring hur testningen faktiskt gick till, men tydligen kunde vi se utifrån färgerna och fläckarna som uppstod efter lite topsande med olika vätskor, att kvinnan inte hade livmoderhalscancer, men däremot ett virus, vilket hon blev ombedd att besöka en klinik för.
Dagen var väldigt intressant och det var väldigt kul att se hur arbetarna var engagerade i ämnet, de ställde frågor och diskuterade, tog kondomer och det var en allmänt skön atmosfär. Visst kan ämnet HIV tyckas vara simpelt – ha inte oskyddat sex så är du fine. Men när frågor som ”kan jag använda två kondomer på samma gång?” och ”kan man använda samma kondom två gånger?” ställs så inser man verkligen vikten av att prata om ämnet.
Jag trodde sen tidigare att om två HIV-drabbade personer hade sex med varandra så påverkade inte det deras välmående. Men tydligen är viruset så olika hos alla att man blir ”mer” sjuk av att bli smittad med en annans HIV-virus., trots att man redan är sjuk... Så jo, visst är det viktigt att vi fortsätter prata om ämnet.
Fattigdom och korruption
Idag gick jag förbi en tiggande 4-årig med en 2-åring på ryggen. Det var inte förrän jag kom hem som jag insåg att jag passerade barnen utan någon som helst tanke att skänka dem pengar. Det är så pass vanligt att stöta på människor, såväl vuxna som barn som tigger att det inte är någonting jag reagerar på. Oavsett hur trasiga kläderna är, hur tunna kvinnorna är eller om barnen har en limflaska under näsan i ett försök att dämpa hungern.
I fredags var vi en bit ut på vischan för att erbjuda gratis hälsovård under något vi kallar ”Free Clinic”, väl där mötte vi,bland andra, två typer av människor som man så ofta möter här. En full man och nyfikna barn. Mannen dansade i flera timmar till vår musik och betedde sig relativt harmlöst – en ”happy drunk” som en vän kallade honom. Många av barnen sprang runt i trasiga och smutsiga kläder, en del bar skor. Vissa av kvinnorna, enligt min egna överläggning var ca 97% av besökarna kvinnor eller barn, gick från 9 på morgonen för att komma fram 4 timmar senare, för att sedan gå tillbaka efter att de erbjudits gratis hälsovård och mediciner. Det är egentligen så här i efterhand jag inser hur mycket den dagen betyder för många och hur många intryck jag fick med mig från samma dag.
Det är väldigt vanligt att familjer ute på landsbygden har många barn, trots att varje barn bidrar till stora utgifter, vilket många familjer egentligen inte har råd med. Anledningen till detta kan för vissa vara att man anses ”välställd” om man har många barn, men en ytterligare anledning till detta är att få män tillåter sina hustrur att använda preventivmedel, vare sig kondom eller implantat/piller. Utifrån vad jag har förstått är anledningen till detta ”traditioner” och rykten, många tror att användningen av preventivmedel gör det omöjligt att få barn när det väl är dags. Detta resulterar givetvis i många barn, förlorad arbetstid och stora utgifter. Faktorer som påverkar familjens välmående markant.
Det är inte ovanligt att tjejer slutar motsvarande högstadiet på grund av att de blir gravida, inte sällan med en äldre man i byn som redan har familj. Dessa män utnyttjar alltså dessa unga tjejer, många av dessa tjejer får sluta skolan för att ta hand om barnet och återvänder aldrig till skolan. Och vi vet alla vilken betydelse skolan har för att ta sig ut ur fattigdomen. Dandelion känner till ett antal av dessa fall som tagits till domstol, och mannen lyckas alltid vinna. Trots att det är olagligt för en vuxen att ha sex med en underårig.
Och korruptionen, jisses. Var och varannan dag åker jag matatu genom poliskontroller som varenda chaufför mutar sig igenom. Men det hela försiggår väldigt casual, ingen biggie. När jag och Erik var i Kisumu en helg och pratade med en tuk-tukförare om att han skulle köra hem oss under kvällen uppmanade han oss att ta en taxi istället. Anledningen till det var att längs med vägen till vårt hotell är det poliskontroll varje kväll och poliserna jävlas tydligen särskilt med tuk-tuks.
Första mötet
Inför den sista av tre flighter var jag rätt trött och trodde först jag skulle få en rad av tre flygstolar för mig själv. Men i sista stund kommer en kille fram och hoppar in och presenterar sig som Kiptui och är allmänt trevlig. Jag måste medge att jag nästan blev lite besviken, nu behövde jag ju vara trevlig de kommande 6 timmarna. Men det visade sig att han kom från byn Mogotio bredvid byn Kampi Ya Moto, i vilken jag ska spendera de kommande nio veckorna. Nu när jag väl är på plats har det dessutom visat sig att organisationens kontor ligger i just byn Mogotio. Kiptui har genom ett stipendium pluggat ingenjör i Indien de senaste fyra åren och skulle nu hem för att söka jobb.
Väl framme var Tim som skulle hämta mig sen så jag satt utanför och kollade på alla de människor som stod och väntade på släktingar, kollegor och allt vad det var. Ett stort gäng på ca 20 personer gick undan och sjöng, de sjöng ljudligt och var märkbart glada. De gick över till andra sidan gatan där de tog en massa bilder i olika uppställningar. Jag ser denna Kiptui i folksamlingen och ser hur han dricker ur någon form av traditionsenlig behållare när flera personer står runt honom och sjunger.
Lite senare går jag över till den sidan av gatan. Han kommer fram och frågar om min skjuts, han berättar att de om nån timme ska bege sig till Mogotio och undrar om jag vill åka med dem, men jag envisas med att min skjuts kommer komma. Jag undrar om detta firande är på grund av att han har kommit hem varpå han svarar ”yes, 4 years is a long time!”.
Jo, tänkte jag och la ihop ett och ett. Han har alltså inte kommit hem under dessa 4 år och träffar för första gången hans minsta släktingar som cirkulerar runt honom. Och där stod jag och väntade på en privat taxi för en 4h resa, om jag kände mig bortskämd.
tillbaka
Det är lite utav en kulturchock att komma hem, också.
Jag vet inte vad jag ska skriva, det existerar så många tankar. Men jag kan inte få ner dem i ord. Tänkte att nu är det väl knappt någon som längre läser bloggen - så kan använda det som klotterplank för mina tankar. Om det nu en vacker dag börjar dyka upp vettiga formuleringar istället för tankar som evigt tar över varandra.
the one
Vill inte komma hem och känna att det här året bara har varit en dröm, vill inte komma hem till en tråkig svennebanan miljö. Vill inte komma hem till en oförändrad stad. Men, det blir som det blir.
Tänkte även tillägga att jag är mina föräldrar evigt tacksamma för detta år. För det har tveklöst varit underbart - inklusive alla motgångar, för de är ju trots allt så viktiga på sitt egna lilla sätt.
Trots all väntan överallt i samhället och trots de mest knasiga människor jag stött på älskar jag Kenya. Jag älskar möjligheten att få ha bott i ett u-land och bott på ett internat.
Summan av kardemumman: Jag är kanonnöjd med året och kommer sakna alla människor och livvsstilen något så oerhört att jag är rädd för hemkomsten imorgon kväll.
Allt gott,
yours faithfully
sista rycket
Hinner inte svara på mail (mamma och pappa), men jag har mobilen om det är något akut.
Nu ska jag göra ett seriöst försök med packningen.
detta skrevs, men publicerades ej söndagen den 6e
Igår kväll grät jag som ett litet barn som inte får sin godispåse på en lördag, när jag insåg vad som faktiskt var på väg att hända. Att vi ska lämna Kenya och livet här nere för gott. Åtta personer har åkte hem sen i onsdags och inatt var jag uppe med Claes några timmar som drog imorse, känns nästintill ofattbart att alla människor här ska hem till sina liv hemma i Sverige och att det är så många som man antagligen aldrig kommer träffa igen.
Många finns som man snackar med regelbundet lite då och då, och antagligen är det dem som man förmodligen aldrig kommer träffa igen. Tråkigt, fast det hade man väl egentligen en aning om innan man ens lärde känna människorna. Hur som haver har det varit två trevliga kvällar den här helgen. På fredagen var det middag för Daniel och Esbjörn på Osteria, sedan gick vi över till Casablanca och vi klev inte på bussen förrän en halvtimme efter utsatt tid, väl hemma blev det efterfest, likt i början på året. 20 pers dansande/hoppandes i ett rum och sedan kastade många av oss i poolen.
Igår, lördag var vi och käkade på Mediterraneo för Claes, Harald och Nicklas, middagen var jättetrevlig och sedan drog många av oss till den ny öppnade klubben Gallileo, en väldigt fancyklubb med vita läderstolar, äckligt ljus och förbjudet att ha glas på dansgolvet samt att fotografera. Tråkigt. Men det var alltså denna kväll jag grät och insåg att vi nu har sista veckan framför oss.
Innan jag hängde med Claes när vi kommit hem åkte jag tillbaka till klubben med internatföreståndaren Peo som arbetade på boardingen under kvällen för att leta efter en kvarglömd internatunge. Men när iv kom dit fick vi höra att hon tydligen hade tagit en taxi hem precis innan vi anlände. Men magknipen hann uppkomma under bussturen, Nairobi är ingen trevlig stad att vistas i nattetid och berusad, helt själv - särskilt som tjej.
111 timmar.
Carl Larsson nämnde i sitt tal att det nu känns nästan lika främmande att åka hem till sin familj i Sverige, som det gjorde att åka ner hit i augusti. Alting var nytt. Nu känns livet där hemma så långt borta så det blir obehagligt främmande. Jag skrev i mail till båda mina päron att jag ville (givetivs) att vi alla fyra skulle vara samlade på lördag kväll när jag kommit hem. Att skriva "alla vi fyra" kändes läskigt när bilder på oss alla samlade dök upp. Nej, extremt konstigt att det familjelivet jag lever i Sverige snart är verklighet. Extremt konstigt och lite obehagligt.
Nu har 8 personer lämnat oss och imorgon lämnar en nionde, sedan blir nog vi - uppsalagänget plus några till som lämnar internatet först efter studentkvällen. När vi i lördags var ute och åt för att Claes, Nicklas och Harald skulle lämna oss den följande morgonen hade vi jättetrevligt, vi käkade på Mediterraneo 25-30 pers, sedan gick en stor del av oss ut på klubb. Där blev jag oerhört sentimental och började grina som vilken typisk brud som helst på toaletten, varför vet jag inte riktigt. Jag har visserligen känt sen några veckor tillbaka att jag har gjort mitt här nu, att det har varit dags att åka hem, men antagligen kom tårarna just för att jag inte vet om jag faktiskt är redo att lämna det här livet för gott.
Madaraka day - långhelg
Fredagskvällen började med att jag och Claes blev eskorterade av vakterna till Impala Bar där vi satt och tjötade i några timmar, för att sedan komma hem till alla som hade förfestat i rummen eller på någon restaurang. Denna kväll inkluderade ganska stort pådrag av alla, till skillnad från de senaste månaderna då det endast har varit ett fåtal som gått ut på helgerna. Pådraget orsakades av eventet Goodbye Sweden på Double Inn, så jag och Claes åkte dit med en stor del av eleverna, för att för en gångs skull få festa till halv två. Kvällen blev väldigt lyckad och jag stod nog mer på dansgolvet den kvällen än vad jag innan gjort sammanlagt under hela året.
Lördagen spenderades till stor del vid poolen då solen gjorde sig synlig många timmar, likaså på söndagen. Då hade vi även "fekke nation", skolans stora högtalare togs alltså fram och folk gjorde tappra försök till att få hejdundrandes musik. Vi låg i alla falll vid poolen många timmar och jag, Amanda, Jenny och Anna hade även lite "sitta-på-någons-axlar-och-brottas-tävling", kul! Efter det åkte jag, Carl Larsson, Amanda och Anja till masai marknaden vid Yaya där vi inhandlade lite "måsten".
På söndagskvällen drog jag och Amanda själva officiellt ut till Yaya för att käka, men i själva verket drog vi till Nairobis tattigaste, av oss besökta, bar. Vodka shot för 7 svenska och en öl för 12 svenska. En drös av svarta män som kommer fram och ber om en drink och i behov av lite sällskap, men det är det värt. Vi blev kompisar med DJ:n som spelade Aqua för oss i en masse.
På måndagen tog jag för första gången under året (om jag minns rätt?) mig utanför bubblan helt själv. Jag tog på mig långbyxor, linne och kofta för att gå 2 kilometer till Yaya centre. Där gjorde jag lite saker för att sedan gå till Hongs där jag satt och sörplade på en passionjucie (favoriten, alla lägen, alla ställen) medan jag läste BBC Focus on Africa. Njöt av ensamheten och hoppade sedan på en citi hoppa en bit in på vägen hem.
Under tisdagen var det molnigt så jag gick i sällskap med Felix, Rickard och Gustaf till Java där vi gav det meningslösa studerandet ett försök. Gick sådär. På kvällen kollade jag och Felix på Seven years in Tibet och idag var det jag och Rickard som åkte till Java på kvällen för att plugga. Lite komiskt när jag och Rickard gick från min korridor ikväll och han ironiskt påpekade att "vad bra att du och jag umgås så mycket nuförtiden Agnes." Givetvis borde vi ta vara på att umgås med de som man kommer ha lite svårigheter med att träffa efter detta år, pga geografiska orsaker, men men, man umgås ju ändå med de som man trivs bäst med! För tillfället känner åtminstone jag mig realtivt mätt på många människor, tråkigt nog...
Idag har vi varit i Kenya i 286 dagar. 10 dagar kvar. Då talar jag om mig, Felix, Rickard och Anna.
Imorgon ska pengar pungas ut. Årsboken ska betalas, 150SEK, studentmiddagen ska betalas, 280SEK, en fraktlåda ska betalas, ca 950SEK. ÄLSKAR PENGARNAS BETYDELSE SÅ OBESKRIVLIGT. värdelöst.
24e
Livet ser alltså ut ungefär som vanligt. Bara att 60kg av mitt rum ligger i lådor för tillfället.
26 dagar kvar
Apropå att jag knappt orkar vara trevlig mot bekanta är inte alltför seriöst, men det är inte ofta man drar på sig ett leende och går fram till någon i matkön och pratar om hur dagen har varit, längre. Det är inte ofta man går någonstans längre bort än Junction och det är ofta man tar buss eller taxi dit, numer.
Varenda liten motgång man stöter på nuförtiden känns för mig enorm. Om man ska skriva ut en sak från datorn och det inte fungerar, om man skulle sova över frukosten, om det serveras oätlig middag, då kommer man genast ett snäpp närmare bristningsgränsen. Varje gång. Man känner sig så sårbar och tar allting så personligt, alla små små konflikter och allting som man kan ta åt sig av.
Atmosfären på skolan är även ganska annorlunda jämfört med tre månader sen, alla är vi medvetna om att vi snart ska hem - man vill lämna ett gott intryck, samtidigt som man börjar skita helt och hållet i vad folk tycker om en. Folk börjar packa, vilket det råder väldigt blandade känslor över - nu är det verkligen seriöst med att vi ska hem snart - jobbigt att sålla kläder, att se sina kompisars garderober minska och dela ut oönskade kläder - och förresten, nu när det är så nära, vill vi verkligen hem?
Nu har jag blandat man, jag, vi, sig hej vilt. Jag förklarar först och främst hur jag känner mig, men jag är även medveten om att en stor skara håller med mej.
16 maj
På lördag tvättade jag och Amanda som tog en sådär 3-4h då det självklart blev strömavbrott, som alla andra dagar nu för tiden - då det regnar varje dag, så det var bara att tvätta om. Inte så kul när man ska ta ut tvätt och det är fyllt med vatten i hela maskinen. Lite samma känsla som när vi skulle kolla på Agenda på svt world i veckan, då det hade regnat hela kvällen var det så hackigt så det var omöjligt att se. Känns att man bor i ett lite mindre utvecklat land när TV:n inte fungerar eller tvättmaskinerna av lite regn, visserligen är det inte så lite regn. Men ändå.
Hur som helst, jag och Amanda drog på eftermiddagen ner till Ohuru Park (freedom park) i downtown under dagen där vi trampade trampbåt i en liten damm för att sedan se Luna park på andra sidan parken, så där åkte vi slänggunga och fick ansiktssmålning. På kvällen drog vi två ut till Habesha i sällskap med Anja, Anna, Freddie och Jenny. Jag drack ett glas Ethipoian Honey Wine som smakade jäst, jättesalt men samtidigt väldigt sött. Väldigt osmakligt.
Idag åkte jag, Kicki, Carl Larsson, Anna, Freddie och Jenny till en kyrka med vakten Christopher. Jag och Kicki har talat med Chritopher i flera månader nu om hur gärna vi skulle vilja besöka en kyrka, så han fick ledigt en dag (!) och tog oss då till en kyrka. Vi träffade honom i Kangaroo (?) så gick vi med han och hans kusin Felix till stället, uppför en stentrappa till ett litet utrymme, kanske 10*12m med plåttak och plåtväggar. När vi klev uppför trappan hörde vi massa ljud och det visade sig vara några som sjöng framme vid altaret och alla i församlingen vickade på deras höfter och klappade händerna. The service tog ungefär två timmar och därefter bad pastorerna oss att stanna på en läsk, då pratade vi om vår syn på religion och jämförde med deras. Carl försökte förklara att vi i Sverige lär oss, till skillnad från kenyanerna om evolutionen i skolan. Det var hur som helst intressant att se, kul att det var en gospel kyrka, som jag och Kicki så gärna bad Christopher om att få komma till.
Idag har jag skrivit en text till årsboken om vår resa runt Victoriasjön, sitter nu och väntar på Gustaf så vi ska kunna förbereda morgondagens idrottslektion tillsammans.
