kenyatankar

När jag sätter på låtar som påminner mig om allt mellan Kenya och internatet laddas klippen upp på 1.5 sekunder. Allt på internet går snabbt - att ladda ner skype gick på 20 sekunder. Vägarna är perfekt asfalterade. Allt är så rent - både inne och ute, inga sktiga korridorstoaletter och utomhus är allting även så strukturerat. Man kan dricka vattnet i kranarna. Det är konstant stråle och värme i duscharna. På Aftonbladets framsida står det om Madeleines comeback efter brytningen av förlovningen med Jonas Bergström.

Det är lite utav en kulturchock att komma hem, också.

Jag vet inte vad jag ska skriva, det existerar så många tankar. Men jag kan inte få ner dem i ord. Tänkte att nu är det väl knappt någon som längre läser bloggen - så kan använda det som klotterplank för mina tankar. Om det nu en vacker dag börjar dyka upp vettiga formuleringar istället för tankar som evigt tar över varandra.

Kanonstressigt. Men måste ju skriva ett officiellt sista inlägg från Kenya. Än så länge en fin dag med stundenternas utspring (rutchkana ner från en balkong), fin lunch och tal, framträdande av både elever och personal. Många tårar har runnit och nu ska vi verkligen hem. Men det känns still overkligt.

Vill inte komma hem och känna att det här året bara har varit en dröm, vill inte komma hem till en tråkig svennebanan miljö. Vill inte komma hem till en oförändrad stad. Men, det blir som det blir.

Tänkte även tillägga att jag är mina föräldrar evigt tacksamma för detta år. För det har tveklöst varit underbart - inklusive alla motgångar, för de är ju trots allt så viktiga på sitt egna lilla sätt.

Trots all väntan överallt i samhället och trots de mest knasiga människor jag stött på älskar jag Kenya. Jag älskar möjligheten att få ha bott i ett u-land och bott på ett internat.

Summan av kardemumman: Jag är kanonnöjd med året och kommer sakna alla människor och livvsstilen något så oerhört att jag är rädd för hemkomsten imorgon kväll.

Allt gott,
yours faithfully

Så stressig stämning överallt. Ska man confirma sina biljetter, så de blir användbara? Får man bara ha ett och inte två handbagage? Vad funkar bättre än en hårtork att torka sin blöta tvätt som man tvättade i förrgår? Hur mycket alkohol vågar man flyga hem med? Vad kan man slänga? Vad ska man flyga i för kläder? Vilka örhängen ska man bära imorgon? Allting för att flygresan och packningen ska gå smidigt.

Hinner inte svara på mail (mamma och pappa), men jag har mobilen om det är något akut.

Nu ska jag göra ett seriöst försök med packningen.

SÖNDAG:
Igår kväll grät jag som ett litet barn som inte får sin godispåse på en lördag, när jag insåg vad som faktiskt var på väg att hända. Att vi ska lämna Kenya och livet här nere för gott. Åtta personer har åkte hem sen i onsdags och inatt var jag uppe med Claes några timmar som drog imorse, känns nästintill ofattbart att alla människor här ska hem till sina liv hemma i Sverige och att det är så många som man antagligen aldrig kommer träffa igen.

Många finns som man snackar med regelbundet lite då och då, och antagligen är det dem som man förmodligen aldrig kommer träffa igen. Tråkigt, fast det hade man väl egentligen en aning om innan man ens lärde känna människorna. Hur som haver har det varit två trevliga kvällar den här helgen. På fredagen var det middag för Daniel och Esbjörn på Osteria, sedan gick vi över till Casablanca och vi klev inte på bussen förrän en halvtimme efter utsatt tid, väl hemma blev det efterfest, likt i början på året. 20 pers dansande/hoppandes i ett rum och sedan kastade många av oss i poolen.

Igår, lördag var vi och käkade på Mediterraneo för Claes, Harald och Nicklas, middagen var jättetrevlig och sedan drog många av oss till den ny öppnade klubben Gallileo, en väldigt fancyklubb med vita läderstolar, äckligt ljus och förbjudet att ha glas på dansgolvet samt att fotografera. Tråkigt. Men det var alltså denna kväll jag grät och insåg att vi nu har sista veckan framför oss.

Innan jag hängde med Claes när vi kommit hem åkte jag tillbaka till klubben med internatföreståndaren Peo som arbetade på boardingen under kvällen för att leta efter en kvarglömd internatunge. Men när iv kom dit fick vi höra att hon tydligen hade tagit en taxi hem precis innan vi anlände. Men magknipen hann uppkomma under bussturen, Nairobi är ingen trevlig stad att vistas i nattetid och berusad, helt själv - särskilt som tjej.

Nästan, nästan nästan klar med skolan. Om tjugo minuter ska en kort kiswahili dialog uppspelas med Anja och Anna inför Lazarus. Sen så. Jag höll precis mitt tal om hur man utvecklas av att bo på ett internat på svenskaC lektionen, det är för tillfället så extremt påtagligt att vi är inne på slutspurten. Meningen med ens tal på svenskan var att det skulle ha någon, vilken som helst, anknytning till året i Kenya samt att man fick välja vilka åhörare som helst - allt från svenska fotbollsförbundet till ett kommunmöte. Under året har jag varit oerhört lite blödig i jämförelse med hur aktiva mina tårkanaler brukade vara hemma i Sverige, men de senaste veckorna har inte tårar varit långt borta vid olika tillfällen. Under Fredricas tal om hur vistelsen här nere går till, att man lär känna människor och får uppleva så många resor började lite tårar rinna på mig. Vi har verkligen varit med om så mycket, då hon nämnde teambuildingen, två veckor in på året tänkte jag verkligen på att vi har varit här ett helt skolår och upplevt mer än vad de flesta gör under hela grundskolan.

Carl Larsson nämnde i sitt tal att det nu känns nästan lika främmande att åka hem till sin familj i Sverige, som det gjorde att åka ner hit i augusti. Alting var nytt. Nu känns livet där hemma så långt borta så det blir obehagligt främmande. Jag skrev i mail till båda mina päron att jag ville (givetivs) att vi alla fyra skulle vara samlade på lördag kväll när jag kommit hem. Att skriva "alla vi fyra" kändes läskigt när bilder på oss alla samlade dök upp. Nej, extremt konstigt att det familjelivet jag lever i Sverige snart är verklighet. Extremt konstigt och lite obehagligt.

Nu har 8 personer lämnat oss och imorgon lämnar en nionde, sedan blir nog vi - uppsalagänget plus några till som lämnar internatet först efter studentkvällen. När vi i lördags var ute och åt för att Claes, Nicklas och Harald skulle lämna oss den följande morgonen hade vi jättetrevligt, vi käkade på Mediterraneo 25-30 pers, sedan gick en stor del av oss ut på klubb. Där blev jag oerhört sentimental och började grina som vilken typisk brud som helst på toaletten, varför vet jag inte riktigt. Jag har visserligen känt sen några veckor tillbaka att jag har gjort mitt här nu, att det har varit dags att åka hem, men antagligen kom tårarna just för att jag inte vet om jag faktiskt är redo att lämna det här livet för gott.

Ja vad ska man skriva. Ingen motivation till skolan för fem öre, likaså för bloggen. Vi har precis haft långhelg då det var public holiday igår, så måndagen blev därmed en klämdag. Helgen började med att jag och Amanda var på Adams Arcade för att fika och sedan gå till Toi Market för att kolla i converseståndet. Ett par inhandlades för min del.

Fredagskvällen började med att jag och Claes blev eskorterade av vakterna till Impala Bar där vi satt och tjötade i några timmar, för att sedan komma hem till alla som hade förfestat i rummen eller på någon restaurang. Denna kväll inkluderade ganska stort pådrag av alla, till skillnad från de senaste månaderna då det endast har varit ett fåtal som gått ut på helgerna. Pådraget orsakades av eventet Goodbye Sweden på Double Inn, så jag och Claes åkte dit med en stor del av eleverna, för att för en gångs skull få festa till halv två. Kvällen blev väldigt lyckad och jag stod nog mer på dansgolvet den kvällen än vad jag innan gjort sammanlagt under hela året.

Lördagen spenderades till stor del vid poolen då solen gjorde sig synlig många timmar, likaså på söndagen. Då hade vi även "fekke nation", skolans stora högtalare togs alltså fram och folk gjorde tappra försök till att få hejdundrandes musik. Vi låg i alla falll vid poolen många timmar och jag, Amanda, Jenny och Anna hade även lite "sitta-på-någons-axlar-och-brottas-tävling", kul! Efter det åkte jag, Carl Larsson, Amanda och Anja till masai marknaden vid Yaya där vi inhandlade lite "måsten".

På söndagskvällen drog jag och Amanda själva officiellt ut till Yaya för att käka, men i själva verket drog vi till Nairobis tattigaste, av oss besökta, bar. Vodka shot för 7 svenska och en öl för 12 svenska. En drös av svarta män som kommer fram och ber om en drink och i behov av lite sällskap, men det är det värt. Vi blev kompisar med DJ:n som spelade Aqua för oss i en masse.

På måndagen tog jag för första gången under året (om jag minns rätt?) mig utanför bubblan helt själv. Jag tog på mig långbyxor, linne och kofta för att gå 2 kilometer till Yaya centre. Där gjorde jag lite saker för att sedan gå till Hongs där jag satt och sörplade på en passionjucie (favoriten, alla lägen, alla ställen) medan jag läste BBC Focus on Africa. Njöt av ensamheten och hoppade sedan på en citi hoppa en bit in på vägen hem. 

Under tisdagen var det molnigt så jag gick i sällskap med Felix, Rickard och Gustaf till Java där vi gav det meningslösa studerandet ett försök. Gick sådär. På kvällen kollade jag och Felix på Seven years in Tibet och idag var det jag och Rickard som åkte till Java på kvällen för att plugga. Lite komiskt när jag och Rickard gick från min korridor ikväll och han ironiskt påpekade att "vad bra att du och jag umgås så mycket nuförtiden Agnes." Givetvis borde vi ta vara på att umgås med de som man kommer ha lite svårigheter med att träffa efter detta år, pga geografiska orsaker, men men, man umgås ju ändå med de som man trivs bäst med! För tillfället känner åtminstone jag mig realtivt mätt på många människor, tråkigt nog...

Idag har vi varit i Kenya i 286 dagar. 10 dagar kvar. Då talar jag om mig, Felix, Rickard och Anna.

Imorgon ska pengar pungas ut. Årsboken ska betalas, 150SEK, studentmiddagen ska betalas, 280SEK, en fraktlåda ska betalas, ca 950SEK. ÄLSKAR PENGARNAS BETYDELSE SÅ OBESKRIVLIGT. värdelöst.