kenyatankar

Mzungo

Idag var en dag som pekade tydligt på att skillnaden I hudfärg fortfarande spelar en stor roll här I landet. Under matatufärden till Mogotio i morse påpekade Nazia som jobbar med oss denna vecka att en kille två rader framför oss tog kort på mig och Manon med sin mobiltelefon. Jag höll upp min sjal framför ansiktet och han verkade fatta vinken, han tog några kort ut genom fönstret, antagligen i ett försök att få oss att tro att han inte tog kort på oss. Han klev av några minuter senare och så var det inte mer med det.

Mitt på dagen gick jag och Manon till en liten butik där vi brukar kopiera utskrifter, just när vi klev in kom en man efter oss in i butiken och började prata med oss. Han var märkbart full och stank alkohol, samtidigt som vi bad om att få totalt 70 olika kopior, så jag insåg att vi skulle behöva stå ut med honom ett tag. Han babblade på om att han anade att vi jobbade för Dandelion och han visste att organisationen köpt mark i närheten av Kabarak. Han berättade att han hade jobbat för en som oss, en vit, i sex år, så det var ingen stor deal för honom att prata med oss. Vilket det ju uppenbarligen var. Han blev närgången och la armen om mig upprepade gånger, så jag till slut fick ryta ifrån. Han berättade att hans fru var en doktor, men rättade sig sedan och sa att hon var en sjuksköterska, och sa att han ville att vi skulle anställa henne. När jag berättade att det inte var upp till oss skrattade han bara. ”I'm black and you're white, you've got the power”, sa han. Vi försökte förklara att det inte fungerar så och att det bara är en färg.

Jag bad kvinnan bakom disken att skriva ett kvitto under tiden kopiatorn jobbade, för att skynda på det hela. Hon märkte att vi var trötta på honom och försvarade honom genom att säga ”he's not a bad man”, ”well he's disturbing us, so please write that receipt so we can leave”. Hon frågade om hon kunde lägga till kostnaden för kuvertet hon lagt kopiorna i, ”no, we don't need an envelope” sa jag tröttsamt. Vi lämnade mannen och butiken och gick tillbaka till vårt lilla kontor.

Väl där var två av barnen som bor i samma byggnad som kontoret ligger i, pigga på att leka med mzungos. De sprang in och ut ur kontoret och skrattade högljutt varje gång de ”såg oss på nytt”, än mer när de efter några rundor sprang fram hela vägen till oss och touchade våra knän. Och oj vad de skrattade när vi sträckte oss efter dem. Ibland är det mer underhållande att behandlas efter sin hudfärg än andra gånger. 

 

 

Bilderna är ifrån när jag och Erik besökte samma butik för några veckor sedan. 

Under hela min tid här har jag haft svårt med kommunikationen, Internet har varit en bristvara och täckningen på farmen där jag bor är allt annat än optimal. Sms-kontakten med just mamma har varit det mest opålitliga. Många gånger har sms:en inte nått mamma utan de har liksom ”försvunnit” på vägen, men ibland har vi kunnat haft en kort smärtfri sms-konversation. Prefixet för svenska telefonnummer ligger i hennes kontakt i min telefon. Häromdagen skickade jag ett sms till kontakten ”Mamma”, strax därpå ringer kontakten upp så jag svarar ”Hej mamma” varpå jag hör en mansröst prata engelska. Gissa om jag blev paff. Han förklarade att han hade fått ett sms han inte förstod, jag försökte förklara att det inte var ämnat honom. Lite senare ringer jag upp exakt samma kontakt och på andra sidan linjen svarar mamma. Så jäkla tokigt.

I morse sms:ade jag ”Mamma” och nästa gång jag kollar på telefonen så hade jag ett missat samtal från nämnda kontakt, så jag skickar ett till sms och blir sedan uppringd igen av kontakten. Återigen så var det mannen från Kericho och nu ville han verkligen veta vad jag skriver till honom, jag försökte få honom att förstå att jag bara vill få tag på min mamma i Sverige men något går snett när sms:en når honom. Trots detta är han intresserad av vad jag gör i Kenya, var jag är, vilket projekt jag jobbar med osv osv. Självklart svarar jag restriktivt. Ändå försöker han få till att vi ska träffas i helgen, jag svarar att det skulle bli svårt och meddelar att jag behöver lägga på.

Under dagen har han skickat följande sms till mig:

9.39AM ”Please I would like to meet you on Sunday.”

9.39AM ”Can we please meet on Sunday miss? Please! Please! Please!.”

12.54AM ”Hae, am still waiting for the reply”

Här svarar jag kort att jag åker till Sverige imorgon. Han frågar när jag kommer tillbaka och efter min Facebook-kontakt, jag svarar honom att jag inte har Facebook. Jag hoppas jag inte hör ifrån honom mer.

Under mitt år i Nairobi lyckades jag dra på mig några andra efterhängsna typer så jag har inte gett ut mitt nummer till män som frågat efter det den här sommaren. Men ändå lyckades jag dra på mig en, genom mina oskyldiga försök att få tag i min mamma...:)