kenyatankar

Teambuildingen 4-6/9. Oj vad mycket känslor. Många blev sjuka, mycket solsting och illamående. En hel drös ville tillbaka till boardingen och några ville hem (första gången jag faktiskt nästan fick lite hemlängtankänslor av rastlöshet). Solen värmde som satan på dagarna, man svettades och jag var inte tillräckligt kry för att bada i äckeluttorkadefloden och svalka mig. På nätterna var det kallt (jag sov med två lager kläder, mössa&halsduk samt två sovsäckar, dock var jag nog den som överlägset hade mest på mig). Andra morgonen gick vi upp tidigt och kollade på soluppgången från busstaken, jättemysigt var det!

Vi var tre grupper och roterade mellan tre större aktiviteter; ut i bushen och kolla efter elefanter och äta växter och skjuta pilbåge(vi såg inga elefanter, dock mycket bajs), get-together lekar och barnhemmet. I bushen var det så torrt så att hela benen revs upp och man var helt slut av att gå på så hög höjd med inget vatten(vi hade druckit slut på vattnet när det var vår tur att gå).

Höjdpunkten var ändå barnhemmet, vi åkte dit och var där i cirkus 3 timmar. Vi delades upp i två grupper med ungefär 8 i varje. Min grupp började med att måla fönsterkarmar. Det var katastrofalt. Jag blev så förtvivlad för vi alla kunde verkligen offra några fler timmar och göra ett vettigt jobb istället för att måla på trasiga fönsterkarmar. Vi hade ingen tejp så det kom färg i de rutor det fanns glas, och karmarna var sönder och penslarna var vidriga. Det var verkligen kaos.

Under tiden pratade jag lite med föreståndaren om hur hemmet finansierades och vilka barn de tog in. Sedan hemmet och skolan startades har det finansierats av Storbritannien och nu även USA och Kenya. Lite flummiga svar. Han tog in barn från olika håll och av olika anledningar. Barnen var i alla åldrar mellan 2-17år, de tog verkligen hand om varandra, det syndes när vi efter målningen skulle leka med barnen. När alla drog med ungarna till området kring fotbollsplanen (en torr och ytterst gropig plan) satt en kille med kryckor och stödskenor kvar på bänkarna, jag sa till Claes att vi måste ta med honom så vi pratade med honom men först ville han inte, när vi visade att vi skulle hjälpa honom följde han med. Jag pratade med en del unga tjejer och sedan drog vi igång lite lekar, vi lärde de en lek vi hade lärt oss under gårdagen och de lärde oss några roliga lekar.

Man blev väldigt berörd av att se hur de hade det men jag tror att det var en nyttig syn, man fick lite mer perspektiv än vad vi får ut av vår lilla svenskbubbla. Verkligen alla blev berörda och ville hjälpa mer än att komma dit och måla lite trasiga fönsterkarmar blåa. Visserligen kan man tänka att de mår bra av att vi kommer dit och sprider lite glädje men samtidigt brukar det tydligen komma turistgrupper dit och då blir jag mest rädd för att barnen ska känna sig som djur på ett zoo. Lite groteskt uttryckt kanske, men det blir ju lite så.

Marie och Claes med vapnen ifall något djur skulle komma till attack under bushpromenaden.



Solnedgånen och Mt. Kenya

Nu ska jag sluta ordbajsa och göra ett till inlägg om veckan så jag kan komma igång med lite skolarbete snart.