111 timmar.
Nästan, nästan nästan klar med skolan. Om tjugo minuter ska en kort kiswahili dialog uppspelas med Anja och Anna inför Lazarus. Sen så. Jag höll precis mitt tal om hur man utvecklas av att bo på ett internat på svenskaC lektionen, det är för tillfället så extremt påtagligt att vi är inne på slutspurten. Meningen med ens tal på svenskan var att det skulle ha någon, vilken som helst, anknytning till året i Kenya samt att man fick välja vilka åhörare som helst - allt från svenska fotbollsförbundet till ett kommunmöte. Under året har jag varit oerhört lite blödig i jämförelse med hur aktiva mina tårkanaler brukade vara hemma i Sverige, men de senaste veckorna har inte tårar varit långt borta vid olika tillfällen. Under Fredricas tal om hur vistelsen här nere går till, att man lär känna människor och får uppleva så många resor började lite tårar rinna på mig. Vi har verkligen varit med om så mycket, då hon nämnde teambuildingen, två veckor in på året tänkte jag verkligen på att vi har varit här ett helt skolår och upplevt mer än vad de flesta gör under hela grundskolan.
Carl Larsson nämnde i sitt tal att det nu känns nästan lika främmande att åka hem till sin familj i Sverige, som det gjorde att åka ner hit i augusti. Alting var nytt. Nu känns livet där hemma så långt borta så det blir obehagligt främmande. Jag skrev i mail till båda mina päron att jag ville (givetivs) att vi alla fyra skulle vara samlade på lördag kväll när jag kommit hem. Att skriva "alla vi fyra" kändes läskigt när bilder på oss alla samlade dök upp. Nej, extremt konstigt att det familjelivet jag lever i Sverige snart är verklighet. Extremt konstigt och lite obehagligt.
Nu har 8 personer lämnat oss och imorgon lämnar en nionde, sedan blir nog vi - uppsalagänget plus några till som lämnar internatet först efter studentkvällen. När vi i lördags var ute och åt för att Claes, Nicklas och Harald skulle lämna oss den följande morgonen hade vi jättetrevligt, vi käkade på Mediterraneo 25-30 pers, sedan gick en stor del av oss ut på klubb. Där blev jag oerhört sentimental och började grina som vilken typisk brud som helst på toaletten, varför vet jag inte riktigt. Jag har visserligen känt sen några veckor tillbaka att jag har gjort mitt här nu, att det har varit dags att åka hem, men antagligen kom tårarna just för att jag inte vet om jag faktiskt är redo att lämna det här livet för gott.
Carl Larsson nämnde i sitt tal att det nu känns nästan lika främmande att åka hem till sin familj i Sverige, som det gjorde att åka ner hit i augusti. Alting var nytt. Nu känns livet där hemma så långt borta så det blir obehagligt främmande. Jag skrev i mail till båda mina päron att jag ville (givetivs) att vi alla fyra skulle vara samlade på lördag kväll när jag kommit hem. Att skriva "alla vi fyra" kändes läskigt när bilder på oss alla samlade dök upp. Nej, extremt konstigt att det familjelivet jag lever i Sverige snart är verklighet. Extremt konstigt och lite obehagligt.
Nu har 8 personer lämnat oss och imorgon lämnar en nionde, sedan blir nog vi - uppsalagänget plus några till som lämnar internatet först efter studentkvällen. När vi i lördags var ute och åt för att Claes, Nicklas och Harald skulle lämna oss den följande morgonen hade vi jättetrevligt, vi käkade på Mediterraneo 25-30 pers, sedan gick en stor del av oss ut på klubb. Där blev jag oerhört sentimental och började grina som vilken typisk brud som helst på toaletten, varför vet jag inte riktigt. Jag har visserligen känt sen några veckor tillbaka att jag har gjort mitt här nu, att det har varit dags att åka hem, men antagligen kom tårarna just för att jag inte vet om jag faktiskt är redo att lämna det här livet för gott.
Kommentarer
Postat av: Anonym
aggggi, fint skrivet!
Trackback
