kenyatankar

Igår fick jag mig en rejäl tankeställare när en nära vän påpekade att jag hade sunkat ner mig senaste tiden. Jag vill nämligen inte vara någon som sunkar ner sig mer och mer för var månad och som inte längre har orken till att knappt vara trevligt mot bekanta. Men tyvärr är det nästan så, jag kan inte påstå att jag vill hem till Sverige och Uppsala, jag kan inte påstå att jag vantrivs men jag vill påstå att jag är mätt på det här nu. Vi som inte har en förkärlek till att diskutera om allt mellan politik och färgen på gräset pratar nuförtiden mest struntsnack. Då det inte händer så mycket och vi upplever alla nästan samma saker, är det sällan man har någonting nytt att berätta, utöver gossip - så vi pratar alltså jävligt mycket skit om allt och alla - positivt och negativt. Vi som inte har en förkärlek till att diksutera pratar om våra problem och lyssnar på andras. När jag skriver om "vi" inkluderar jag alltså mig själv helt och hållet.

Apropå att jag knappt orkar vara trevlig mot bekanta är inte alltför seriöst, men det är inte ofta man drar på sig ett leende och går fram till någon i matkön och pratar om hur dagen har varit, längre. Det är inte ofta man går någonstans längre bort än Junction och det är ofta man tar buss eller taxi dit, numer.

Varenda liten motgång man stöter på nuförtiden känns för mig enorm. Om man ska skriva ut en sak från datorn och det inte fungerar, om man skulle sova över frukosten, om det serveras oätlig middag, då kommer man genast ett snäpp närmare bristningsgränsen. Varje gång. Man känner sig så sårbar och tar allting så personligt, alla små små konflikter och allting som man kan ta åt sig av.

Atmosfären på skolan är även ganska annorlunda jämfört med tre månader sen, alla är vi medvetna om att vi snart ska hem - man vill lämna ett gott intryck, samtidigt som man börjar skita helt och hållet i vad folk tycker om en. Folk börjar packa, vilket det råder väldigt blandade känslor över - nu är det verkligen seriöst med att vi ska hem snart - jobbigt att sålla kläder, att se sina kompisars garderober minska och dela ut oönskade kläder - och förresten, nu när det är så nära, vill vi verkligen hem?

Nu har jag blandat man, jag, vi, sig hej vilt. Jag förklarar först och främst hur jag känner mig, men jag är även medveten om att en stor skara håller med mej.