kenyatankar

Sitter i biblioteket och ska försöka plugga efter en vanlig lördag dag innehållande; prat om gårdagskvällen, tvätt, långdusch, mailande och facebook. Jätteroligt är det när man går till tvättstugan och ska hämta ut sin tvätt när man väl tvättar, hade idag inte tvättat på två veckor så hade tre fulla maskiner och en maskin med en väska, och det bara rinner ut vatten ur maskinerna. Två maskiner var förstorda, antagligen p.g.a. att det måste ha varit ett strömavbrott, generatorn går nämligen igång för de större delarna av skolan vid strömavbrott, men inte för tvättstugan.

Satt tidigare idag med en student på skolan som hade skrivit ett brev till boardingföräldrarna med lite synpunkter. Den här veckan har många varit nere och boardingföräldrarna har agerat långt ifrån hur föräldrar brukar agera.  En tjej hade gått förbi Jannike med tårarna i ögat, kollat henne i ögonen sagt hej, Jannike hade inte reagerat. Det är ofta studenterna här kallar boardingföräldrarna som de själva kallar sig, för boardingpersonal eller boardingdomstolen. De klagar på oss med all rätt, åtminstone enligt mig men när de själva inte kan ta emot kritik eller inte sätter sig ner med någon som de ser mår dåligt känns det bara som att de är här för att göra sitt jobb och inte ta hand om vårt välmående mer än att inte låta oss vara ute när det är mörkt.

Jag försöker skita i det och lägger inte så mycket energi på det, men det finns så många situationer där de har agerat pinsamt dåligt och en hel del studenter är upprörda över deras arbetsinsats. Dock finns det 2-3 av sex som faktiskt gör sitt jobb. Lite sorligt när någon igår jämförde boardingföräldrarna med vakterna, vakterna frågar alltid (likt man visserligen gör i deras kultur) hur man mår, boardingföräldrarna pratar mest med oss när de ber oss gå till rummen vid läggdags, vara tysta under läxis, eller när de informerar oss om saker, som igår när vi hade möte under lunchen om att de ska dra in alla koppar. Alla måste nu köpa en var sin kopp för de tycker att vi missköter kopparna för mycket genom att lämna de i korridorerna för jämnan o.s.v.

Ikväll blir det middag på kött-älskarnas restaurang Carnevour, för att fira Felix och Jocke, sedan blir det klubb och vi får vara ute till halv2.

Gårdagskvällen bjöd på tårar och kramar. Jag är så glad att jag faktiskt har vänner båda där hemma och här som jag värdesätter så enormt. I mitt närmaste umgänge här ser vi direkt när något är fel med varandra (ändå lite skillnad på när man bor hemma, då kan man dra på sig en glad min i skolan och sen dra hem, eller bara skita i att dra till skolan - men här träffar man varandra konstant och lär sig tolka varandras sackande steg, uteslutande måltider och andra vanor när man är nere). Alltså såg mina vänner att jag mådde dåligt och pratade med mig. När det var som värst igår lyckades mamma tajma och ringa, vilket var väldigt skönt, samtidigt som det var ganska imponerande. Ett tecken på att man faktiskt kan känna av varandras känslor när man befinner sig i två olika världsdelar.

Sen jullovet har alla som skulle, kommit tillbaka och stämningen har varit bland den lägsta under året. Några få har nästintill varit isolerade. Några kommer till middagen för att käka och går sedan. Att vi även har slutspurten på terminen kvar efter lovet gör inte saken bättre. Många saknar sina kompisar, vill hem, har ”kärlekstrubbel” här, några vet inte var de har varandra, många har ångest över skolan då man faktiskt känner sig skyldig att prestera bra för sina föräldrar som har satsat så mycket att låta en åka hit.

Efter att ha pratat med mamma igår gick jag till Rickard som på en gång såg att något var fel och vi pratade ett tag innan vi beslutade att gå och basta som han sen innan satt på, det var skönt att göra något bara vi och prata om våra känslor och hur livet kommer se ut när vi kommer hem och hur skönt det är att vi har varandra. Vi vet båda att vi inte behöver umgås hela tiden för annars skulle vi riskera att förlora varandra. Nejdå.

Natten spenderade jag framför datorn många timmar innan jag somnade och sov bort den första lektionen. När jag halvsov under förmiddagen blev jag så glad av att höra flera röster försöka få kontakt med mig från andra sidan dörren som jag för en gångs skull låst, även om jag ignorerade de.  Det gör mig glad. Egentligen mår jag inte alltför dåligt idag men jag känner att efter ha mått kalasbra sen jag kom hit i augusti förtjänar jag att för en gångs skull låta tycka synd om mig, skita i allt och sitta med mina 200g marabou chokladkakor under täcket.

Jag blir definitivt inte glad av att höra hur mina kompisar inte heller mår bra, men samtidigt är det sorligt nog en liten lättnad i allt att veta att det inte är bara en själv som mår dåligt.

Igår och inatt var många timmar verkligen inte bra och jag trodde att jag skulle låsa in mig på mitt rum i cirkus fem dagar, men jag klarar inte av att inte umgås och prata med människor på så lång tid så bara nu under skrivandet av denna text gick jag ut för att fylla på min vattenflaska så jag kunde passa på att träffa några människor att utbyta några ord med.

Läste precis ett mail från pappa som fick mig att må ännu bättre. Väldigt kloka ord kring skolan. Nu ska jag kolla på en film och sedan ta tag i mitt liv. Kanske börja med en dusch. Kom på nu att jag inte har beskrivit varför jag var nere igår, min för tillfället stora saknad till mina kompisar hemma och den ständiga ångesten till skolan var två av de större anledningarna.

Att bo på ett internat är lärorikt och bland det svåraste med det är att sätta ord på det, jag hoppas ni fick ut något av min text i ett försök att skriva av mig, året innehåller så mycket känslor som jag visserligen kunde ana men aldrig tro att jag skulle få uppleva på riktigt.

Några känslor i mängden:

Tacksamhet, gentemot sina kompisar här, hemma och föräldrarna som alltid ställer upp.

Uppskattning, bla gentemot föräldrarna som lät en få åka.

Kärlek, om man har den turen.

Lycka, jag är ganska säker på att detta år ändå är det år jag kommer må som bäst och vara med om mest under min livstid. Att vandra upp, runt, och ner för en vulkan känns inte så konstigt när man väl gör det här men kom igen, hur stor är chansen att jag skulle göra det om jag var hemma i Sverige?

Saknad och längtan, som jag som sagt tror är väldigt bra att uppleva.

Ångest, som jag tar för givet att man egentligen skulle känna lika väl hemma i Sverige under andra året i gymnasiet.

Totalt känslofall